Jubileumsboken

Svenska Kvinnors Vänsterförbund  ser tillbaka på 100 år av kvinnokamp Det gör vi inte av nostalgiska skäl, utan för att berika oss, skaffa oss insikter om hur utvecklingen har sett ut och placera oss själva i kvinnorörelsens historia.

Inledningen

Det är svårt att föreställa sig en enskild människa utan minnen. Varje individ är summan av sina egna erfarenheter. På samma sätt är en organisation också präglad av årens erfarenhet. För att agera idag behöver vi som alltid luta oss mot det som tidigare varit. Vi stärks i vår identitet och vi-känslan hålls levande.

Mycket kan hända på 100 år. I redaktionskommittén har vi fördjupat oss i SKV:s historia för att sammanställa en jubileumsbok. Vi hoppas att den ska ge nya infallsvinklar för den som redan ärbekant med historien och nya kunskaper för den som inte känner till så mycket om förbundet. Vi ger översiktsbilder av utvecklingen som en hjälp att orientera sig i historien. Utöver det har vi gjort nedslag här och var för att allmänt skildra verksamheten i organisationen och på specifika orter. Kvinnor som har gjort enastående insatser under årtiondenas gång har vi porträtterat. Människorna försvinner, men kvar finns bilder, texter de skrev och avtrycket de satt i de sammanhang där de verkat, inom förbundets ram, inom politiken, i yrkesutövningen eller i andra sociala sammanhang. De anslöt sig till en kvinnoorganisation som var partipolitiskt obunden men med hjärtat med tiden allt mer till vänster. De fann kamratskap och vänskap byggd på gemensamma värderingar, men även konflikter och avgörande vägval. Vägledandehar varit en önskan om att förändra den värld de hade omkring sig till det bättre. Detta gäller även för oss idag.

Förbundets historia är kvinnohistoria, men naturligtvis också allmän historia, eftersom kvinnorna agerade i en historisk kontext inom ett mansdominerat samhälle och påverkades av skeenden i världen runt omkring. På senare år har det forskats mycket med feministiska förtecken i kvinnohistorien. Vi som ser tillbaka på dessa 100 års intensiva kvinnopolitiska verksamhet har lärt oss mycket under arbetets gång, tillräckligt mycket för att inse att det finns en riklig kunskapsbank att fördjupa sig i. Vi har bara kommit en liten bit på vägen.                                                 

Tidskrifterna finns kvar. Veckotidningen Tidevarvet gavs ut 1923-1936, starkt präglad av fogelstadkvinnorna, inte minst av Elin Wägner.

De fick kämpa med egna ekonomiska medel, främst med stöd av Elisabeth Tamm, men uppgiften att hålla igång den blev med åren övermäktig. Tillsammans med tidskriften Vi Kvinnor/Vi Mänskor, förbundets flaggskepp 1946-2011, finns här en ovärderlig källa att ösa ur. Vi kvinnor fick så småningom presstöd och utvecklades inte minst under Louise Waldéns redaktörskap på 1970-talet till vad Åsa Moberg i Aftonbladet benämnde Sveriges bästa kvinnotidning. Bildmaterialet höll hög standard. Även VM slukade så småningom allt för stora resurser ekonomiskt och förbrukade allt för mycket tid och kraft.

Kvinnorörelsen skildras gärna med vågmetaforen och denna kan ibland vara användbar för att förenkla den komplexa verkligheten och göra den hanterbar. Egentligen finns inga perioder – utveckling sker hela tiden på olika plan. Idéer böljar fram och tillbaka, vissa frågor har hängt med genom åren, andra faller i skymundan tillfälligt för att dyka upp på nytt igen. Detta synsätt är mer tillämpligt på SKV:s historia, där radikala politiska krav ständigt aktualiserades genom åren. 

Om man ändå använder den etablerade vågsymboliken skulle den första vågen ha uppstått under det sena 1800-  och tidiga 1900-talet, grogrunden för Föreningen Frisinnade Kvinnor, en tid då man började kräva rösträtt och sociala reformer, samt organisera sig. Tidsandan gjorde det möjligt att samla de frisinnade kvinnorna, en elit av dåtidens yrkesverksamma kvinnor, under den radikala parollen ”Mot krigspsykos, för demokrati och kvinnors likställighet”.

Den andra feministvågen träder fram fram under 1960-talet. Man frågar sig – Hände inget av vikt däremellan? Vågmetaforen inbegriper inte de frisinnade kvinnornas idoga socialpolitiska arbete under mellankrigstiden som lade grunden till folkhemmet och välfärdsstaten, inte heller deras intensiva fredssträvan och viljan att skapa en plats åt kvinnor i det offentliga livet. Deras samhällsengagemang ledde till en radikalisering under namnet Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Redan på 1920-talet. formulerades krav som rätt till abort fram till 12:e veckan och sex timmars arbetsdag. Tidigt på 1940-talet krävde de att hälften skulle vara kvinnor på alla beslutande poster i samhället, 50-50 principen.

En schematisering med hjälp av vågor missar också de första decennierna efter andra världskriget, en framgångsperiod för SKV under Andrea Andreens ledning, en driven, erfaren ordförande. Medlemmarna strömmade till och nya avdelningar bildades över hela landet. Det blev en arbetarkvinnornas rörelse under denna hemmafruarnas tid. SKV lyckades kanalisera samhällsengagemang och fredspatos med vänsterförtecken under en period då den mansdominerade politiken inte ägnade ’kvinnofrågor’ någon större uppmärksamhet. När det gällde kvinnors vardag och den praktiska politiken kopplad till den, låg SKV i framkant. Medlemskapet i Kvinnornas Demokratiska Världsförbund förde samtidigt kvinnor ut i världen.

Den andra vågen gav även SKV luft under vingarna men i längden lockade friare organisationsformer till sig de radikala yngre kvinnorna och SKV förlorade mark. Men traditionella organisationsformer ger också uthållighet. Nätverk formades och upplöstes men SKV strävade på, vilket man kan läsa om i alla gedigna verksamhetsberättelser, några av dem återgivna i vår bok.

   Den tredje vågen avser 90-talets fokus på sexuell variation, anti-rasism och identitetspolitik, det vill säga individen står i centrum, mindre arbetslivets verklighet och krav. Detta nya fokus var kanske inte SKV:s starkaste sida, men eftersom frågorna har sin egen dynamik oberoende av förenklade vågbilder får man inte glömma att 90-talet också förde med sig att feminismen politiserades, till exempel att Stödstrumporna och allt fler politiska aktörer krävde varannan damernas. De flesta partier började kalla sig feministiska. Politiska krav gällde konkreta frågor som offentlig sektor, lön, prostitution och våld mot kvinnor. Här hävdade sig SKV väl.

Och hur ser den fjärde vågen ut, kan man undra. Hur urskiljer man strömningar i sin egen tid innan de fångats in och fått en etikett? Vi behöver i alla fall försöka förstå vad som sker nu och reflektera över våra erfarenheter och vart de leder. Om man surfar på nätet inser man dagens mångfald. Feminism definieras på många olika sätt och behöver inte heller vara enhetlig. Den nyliberala ekonomiska politiken främjar inte kvinnors ställning. Staten satsar på individualism och utförsäljning av offentligt ägda företag, offentlig sektor utarmas. Militarisering av världen sker med alltmer raffinerad teknik. Klimathotet berör hela jorden och hindrar oss från att se optimistiskt på framtiden. Kanske är vi på väg mot någon form av internationell ekofeminism för att skapa alternativa vägar framåt.

Vi kan i alla fall inte nöja oss med definitionen av feminism som att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, det vill säga att kvinnor är människor. Det är liktydigt med att vi inte kommit särskilt långt. Men hur långt vi kommit är också en fråga om i vilken miljö vi lever och var vi bor. Vi som nu ser tillbaka på 100 års kvinnokamp i Sverige kan inte tycka annat än att den på många fronter varit framgångsrik, att vi har relativt stor frihet att forma våra liv. Men vi förstår oftast feminism ur ett ganska snävt perspektiv, med västerländska erfarenheter och begrepp. Ute i världen pågår kvinnokamp på många olika sätt och i väldigt olika miljöer och sammanhang. För SKV innebär denna insikt ett förnyat fokus på de globala frågorna om världsfattigdom, klimathot, militarisering av jordklotet och rymden. Det är i samarbete med andra vi måste hitta effektiva arbetsmetoder och strategier för att påverka utvecklingen. Kanske får vi  nöja oss med de små, små stegen framåt, men kamp lönar sig, det visar de kämpande kvinnorna i SKV:s historia. Utan dem hade vi inte stått där vi står idag och därför tänker vi på dem med beundran och tacksamhet. Vårt ansvar är att i deras anda fortsätta sträva efter att förändra världen.  Ianthe Holmberg